I'm not fine
Jag har verkligen skyhög feber som knappt går ner med tabletter, ont i hela kroppen och världens frossa och det enda jag gör är att tänka för mycket. Att tvingas ligga ner i två dagar gör mitt redan överhettade huvud typ galet. Jag har känt mig rätt uppgiven ett bra tag och det är verkligen en känsla som smugit sig ner i min uttröttade kropp idag. Kan ni ibland hamna i den där situationen när man ska vara så himla förstående och överseende och trevlig att ni till slut bara vill skrika rakt ut?
Vad är det genuint som får dig att hålla kvar vid en människa? Är det för att den ger dig energi? För att den bryr sig om dig? För att den är snäll? För att den får dig att leva? För att du helt enkelt inte vill vara ensam? För att det ger dig något att prata med den?
Jag vet vad mitt svar på den här frågan borde vara. Vad jag alltid egentligen värderat högst. Jag kan säga att första anledningen inte är "för att den är snäll." Men jag är fett osäker på om jag faktiskt lever efter de premisserna. Fett osäker på det.
Håller jag på att anpassa mig och försöka nöja mig med saker jag aldrig accepterat, bara för att jag är så jävla rädd för att vara ensam? Häromdagen var jag med Ellinor, en av de personerna som känner mig mest väl. Jag insåg när jag satt i hennes soffa att jag verkligen andades ut. Som att jag tidigare knäppt jackan för högt upp i halsen men nu kunde släppa det och andas. För hon ser och accepterar mig precis som jag är och jag behöver aldrig låtsas.
Så är det verkligen inte med alla. Är så med färre än jag skulle erkänna här. Och det är fett jobbigt. Det finns så mycket fina människor men ibland känns det helt enkelt som att jag är jokern i kortleken.
Sen finns det de få guldkornen som orkar med mig ändå och jag älskar er.
Men ibland är det bara fett jobbigt att låtsas att jag är så jävla fine med allt när jag inte är fine at all.
