Det är med viss sorg jag skriver det här inlägget, vilket kanske låter konstigt. Men jag har så mycket jag vill skriva om och sprudlande berätta. Vill berätta om erbjudanden och komplimanger som kommit in senaste tiden. Om att bli värvad, om att se en framtid någon helt annanstans än här, om att vilja bort men ha kvar trygghet. Men det är så jävla tabu. Att prata om framgång är liksom inte socialt accepterat. Jag kan inte skriva ett enda inlägg om att det går bra, utan att i nästa mening beskriva alla mina nackdelar. Men är verkligen mina baksidor så jävla svåra att se? Känns som att alla vet att mitt hjärta blivit krossat och stampat på, att jag mått så dåligt över prestation att jag inte klarat av att sitta på lektioner, att jag kämpar med att varje dag göra vissa saker som för andra är naturligt. Att jag har få nära vänner, att jag inte ens klarar av MA2, att jag inte kan springa 200 meter. 

Mitt stora kall i livet är politiken. Jag hänger upp mitt liv på engagemanget. Jag vill syssla med formalia - för jag förstår formalia. Jag kan gräva ner mig i utredningar och beslut, hittar min kraft i debatter och lösningar. Och just nu går det jävligt bra. Jag kommer alltid kämpa för det här. Jag får höra att jag är modig, men jag känner mig inte modig alls. Jag är ganska rädd. Hela tiden. För allt. Men här passar jag i alla fall in mer än någon annanstans. Jag kanske får leva med mina 15 katter, aldrig klarar att ställa upp en ekvation och kanske alltid kommer vara lite fluffigare och tröttare än mina vänner. Men jag har detta. Så när jag får höra att jag är ett stjärnskott så glittrar hela livet i några timmar. Men kommer jag någon gång ärligt kunna berätta om saker som sker, och få ett ärligt grattis tillbaka? Don't know. Och den känslan kan vara jobbig som fan. Att känna sig så himla ensam i lyckan över att det går min väg. 

Jag menar inte att alla jag känner på något sätt är missunsamma eller elaka mot mig. Verkligen inte. Men vi lever i ett samhälle där en inte får sticka ut. Och tillräckligt många gånger har jag valt att stanna mitt i en mening när jag ser hur folk reagerar, för att oftare välja att vara helt tyst. För det är lättast så.

Så jag kämpar på, mestadels, i tystnad. Fångar upp de fina orden och löftena jag får längst inom mig. Någon dag ska jag stå där i talarstolen i riksdagen. Spana ut över Stockholm och veta att detta är min stad. Med alla tårar på vägen. Med alla svek, alla blickar, alla tvivel. Med alla positiva ord, pepp och high fives. Med drömmar om bättre tider, idioter och obrytbar vänskap som håller för evig tid. Så ska jag lyckas. Jag ska fan det. För när jag sitter här i mitt kök och stirrar ut på ett gråmulet Kungälv med den välbekanta klumpen i magen så inser jag att det måste finnas något mer än det här. Det här kan liksom inte vara det som det blev. Det guldglittret som då och då ramlar ner över mig ska jag fånga och bygga vidare på. Jag ska förändra min vardag. Jag ska tillåta mig själv att drömma stort. Jag ska se till att jag lyckas med det jag vill och bryta tystnaden. Sluta hålla käften om vem jag är.