Ta hand om sig själv
Meningen ovan lär vara det jag är sämst på. Varför är det så himla svårt att veta vad gränsen går? Vissa dagar kan jag pusha mig själv mer än vad jag tror är möjligt, utan problem. Andra dagar funkar inte vardagen utan att min kropp totalt ballar ur. Jag har så svårt att se vad som är lagom, om jag mår dåligt för att jag psykiskt är trött eller om det bara är fysiska reaktioner som vilket virus som helst.
Min katt är med mig.
Min stora utmaning är att sova på nätterna, varva ner, planera väl. Men ibland känns det bara omöjligt. Typ som nu när jag varvar förkylning med mardrömmar, planering med en känsla av att både vilja stanna tiden och att spola fram den. Det är ju bättre nu, mycket bättre. Men fortfarande vet jag inte om det ska vara såhär? Är lite kluven kring livet typ.
Idag ska jag i alla fall ha en väldigt lugn förmiddag. Ska äta riktig mat. Andas långsamt. Behålla fokus. Ett steg i taget så ska även den här veckan klaras av, så fort GA är över ska jag sluta överleva och börja leva.
Min katt är med mig.
