Jag har så himla många utkast som jag aldrig publicerat och antagligen inte kommer publicera heller. Sådana där med lite för mycket känslor, lite för många ord, lite för lite balans.
Ibland kan jag sakna när jag bara skrev ut precis det som kändes just då. Men jag har börjat inse att fel ord i fel händer kan skapa mycket problem. Så jag tänker igenom en extra gång innan jag hänger ut allt i cyberspace.
När jag skriver detta åker jag Grön express som nästan alla andra dagar, åker förbi McDonalds där jag och Lisabeth fick ett psykbryt efter att vi varit på bio och både grät och skrattade hela vägen hem. Skrek rakt ut, tog en promenad mitt i natten, spolade över den sorgliga scenen i Friends with Benefits. Satan vad jag gillar den tjejen. Vi tar alla smällar för varandra.
Och hon är en av de vänner som får en del av mina ocensuerade tankar. Som tycker om mig ändå. Som är så jäkla viktiga.
Men för att återkomma till bloggen. Jag har bloggat väldigt länge nu och det känns lika naturligt som att sätta sig på den här bussen varje morgon på väg till skolan. Under Angeredsbron, med ny musik i öronen. Med rysningar på armarna. Innan festen, efter festen, mitt på den gråaste vardagen.
Jag tror skrivandet är min livlina, min ständiga länk till livet. När allt går fel eller allt går rätt så är det den där känslan av att kunna beskriva det i ord som gör att allt går att ta på. Kunna gå tillbaka och förstå hur jag resonerade då. Minnas. Känna.
Och kanske glömma.
Hoppa över rader.
Det flummigaste inlägget på länge tror jag. Ni får leva med det. Tack för att några av er ändå stannar här. Läser. Fast jag bara är en random tjej i en random stad. Det äger.
