Jag har tagit mitt engagemang ett steg längre i år och jag har valt väg, valt mål och är på väg dit nu. Men jag hade aldrig förväntat mig det här stödet. Jag hade inte det. Visst att jag haft stöd, visst att folk trott på mig. Men i den utsträckningen... Alltså aldrig att jag trott det. 

Jag vet inte hur jag ska kunna tacka alla människor. Alla de personer som ger mig inspiration. Alla mina vänner som finns där oavsett om jag presterar eller ej. Alla vänner, kollegor och andra personer inom politiken. Människor jag mött i andra sammanhang. Min familj. Gamla lärare, nuvarande lärare och skolpersonal, personer som känt mig länge och personer som precis mött mig. Alltså jag värdesätter er så högt. På ett sätt vill jag också tacka er assholes jag mött på vägen. Ni som försökt bryta ner mig, ni som tryckt ner mig, ni som tvivlat. För jag vill egentligen aldrig möta sådana människor som er igen, men ni har gett mig en styrka jag inte haft innan. För jag överlevde er, och jag kommer överleva människor som er. Jag har ingen respekt för er, och jag tycker inte om er, men ni har hjälpt mig att bli bättre. För jag är bättre än er, av den enkla anledningen att jag inte behöver trycka ner folk för att må bättre.

Idag är jag så glad. Och trots att den här veckan varit tuff, och det varit mycket tankar till väldigt vanliga tonårsproblem alla har någon gång, och jag funderat mycket på saker, och det har varit mycket känslor helt enkelt: så mår jag så bra. Jag är lycklig nu. Jag vet vart jag ska, och jag älskar det här livet.

Ses på toppen, älskade vänner och er jag kanske inte känner så väl, men som ändå tar sig tid att läsa mina ord. Tack.